Kristi Uppståndelses Ortodoxa Församling

Första söndagen i fastan kallas för ortodoxins seger, och vi firar den sedan 800-talet, då Kyrkan slutligen besegrade den teologi som var fientlig till ikoner. Men vad är en ikon? Eller, rättare sagt, vem är en ikon? Denna predikan undervisar om att ikoner är långt mycket mer än vackra bilder. De är ikoner av ikoner av honom som är Ikonen.

Söndagen dagen före stora fastan inleds kallas för Förlåtelsens söndag. I evangelieläsningen (Matt 6:14-21) hör vi Herren Jesu ord: "Ty om ni förlåter människorna deras överträdelser, skall er himmelske Fader också förlåta er. Men om ni inte förlåter människorna, skall inte heller er Fader förlåta era överträdelser." Men vem kan förlåta på det viset? Så ofta vill vi istället ta rätten i egna händer. Dock förblir förlåtelsen grundläggande för sant kristet liv. Detta är denna söndags radikala budskap: Förlåtelsen är lika fundamental som svår, och den är Guds rikes eskatologiska frö.

Evangelietexten denna söndag talar om Människosonens återkomst i härlighet (Matt 25:31-46). Då ska alla människor uppstå från de döda, och Kristus ska hålla dom. Detta är omvittnat i Gamla testamentet, och är en lika fast lära i Kyrkan som den om Guds barmhärtighet. Men, som man säger, inte ens Gud kan frälsa den som inte omvänder sig till honom. Denna predikan handlar om domen, om varför och till vilket öde människan skapades, och om vad som karaktäriserar de rättfärdiga och de orättfärdiga.

Liknelsen om den förlorade sonen (Luk 15:11-32) är hela evangeliet i kortformat. I berättelsen om sonen som tar ut sitt arv i förskott ser vi Adam och Eva som brådmoget sträcker sig efter vad de blivit utlovade men inte är redo för ännu. Istället för samarbete med Gud till frälsning och gudomliggörelse försöker sonen sig på att gudimliggöra sig själv genom att följa sina impulser. Dock, oavsett hur tragiskt detta egoistiska och otacksamma fall är, så är Faderns barmhärtighet och bemötande själva huvudpoängen i texten.

Liknelsen om publikanen och farisén (Luk 18:10-14) lär oss inget nytt, egentligen, sett till Bibelns vittnesbörd. Likväl är det en läxa som vi gång på gång behöver höra: ödmjukheten är en gudomlig frälsande dygd. Högmodet är en djävulsk förbannad last. När vi nu närmar oss stora fastan inför påsk måste vi lyssna och lära: må vi sträva efter ödmjukheten som kommer av omvändelse till Gud.

"Kärleken till pengar är roten till allt ont" (1 Tom 6:10). Sackeus älskade pengar. Hans liv var inriktat på jordisk njutning. Ändå fanns en gnutta längtan hos honom att se Kristus. Denna lilla ljusglimt påminner oss om att kristna aldrig kan tappa hoppet. "Människosonen har kommit för att uppsöka och frälsa det som var förlorat" (Luk 19:10).

”Omvänd er, ty himmelriket är nu här”! (Matt 4:17) Detta är de ord med vilka Jesus inleder sin offentliga verksamhet. Johannes förkunnade att himmelriket var nära. Jesus säger att det är här, det har kommit. Dessa korta och kärnfulla ord inbjuder oss att fundera på vad himmelriket och Guds rike är egentligen.

Idag firar vi paradoxernas stora högtid. Hör vad vi sjunger under den stora nattvardsbönen: ”Jag skådar ett förunderligt mysterium: grottan är himmelen, jungfrun kerubernas tron, krubban en härlig plats där Kristus, ofattbar Gud, vilar.” Dessa paradoxer får oss att begrunda vilket ofattbart mysterium som julens budskap innebär. När vi hör något som tycks oss motsägelsefullt måste vi stanna upp och tänka till. Det är paradoxens pedagogiska syfte. För vad, av allt Gud gjort för människan från världens skapelse fram till den där natten i Betlehem, vad är större, mer generöst, mer självutgivande kärleksfullt, än att låta sig födas av Jungfrun? Inget.

På Kristi förfäders söndag läser vi en liknelse om en man som bjuder in till fest (Luk 14:16-24). Men de bjudna vill inte komma! De har alla sina ursäkter: nån har köpt oxar, en annan har köpt mark, en tredje har gått och gift sig. Det är en bild för det judiska folket som inte trodde på Jesus Kristus. Men samtidigt vördar vi Kristi förfäder som levde i tro på den kommande Messias. Vem är då en sann Israel? Det är Kristus. Och den som lever i och av honom är Guds Israel, "här är inte längre jude eller grek". Ortodoxa Kyrkan är Guds Israel, Kristi kropp.

Fader Damaskinos från klostret Xenofontos på berget Athos besökte oss igen och predikade om våra begär. Evangelietexten handlade om den rike ynglingen (Luk 18:18-27). Hans främsta begär var till pengar och rikedom. Vi kan lida av andra missriktade begär, men frågan är hur vi ska förmå rikta dem mot Gud och därmed "läka" våra begär?

Fader Mikael predikar om Jesu liknelse om den barmhärtige samariten (Luk 10:25-37). Vem är min nästa? Och hur mycket ska jag älska? Det är frågor som denna liknelse besvarar.

I berättelsen om den rike mannen och Lasarus (Luk 16:19-31) lär vi oss innebörden av att ha sitt namn skrivet i livets bok, eller att raderas från densamma. Har ens öde något med rikedom att göra? Ja, men det är rikedom i Andens frukt som är avgörande. Och en döpt myrrasmord ortodox kristen är oändligt rik!

Söndagen 17/10 hade vi besök av patriarkens vikarie arkimandrit Jean. Han predikade om vad som kännetecknar en sund och sann ortodox kristen tro. Predikan kretsade kring det kristna livets tre stadier: rening (purification), upplysning (illumination) och gudomliggörelse (divinisation/theosis).

Änkan i Nain får sin son tillbaka till livet (Luk 7:11-16), men inte genom långa böner och ritualer som profeterna fick hänge sig åt, utan genom Skaparens egna ord. Samma ord som gav liv åt stoftet i Edens lustgård gav nu livet åter åt det stoft som vilade på dödsbädden. Samma ord talar liv till oss idag.

Fader Mikael predikar över helige Johannes teologen och evangelisten. Det är festdagen till minne av hans avsomnande, och vi kan ställa oss frågan vem denne Jesu lärjunge egentligen var? Det visar sig att han gått i skola hos jungfru Maria och Kristus själv och så lärt känna kärleken. Såsom "kärlekens apostel" förmedlar han vidare den sanna kristna tron till sina efterkommande, och till oss idag. Vad kan vi lära av honom: bl.a. jungfrulighet och kärlek i handling.

Söndagen före korsets upphöjelse får vi höra evangeliet i Johannesevangeliet 3:16 - "Så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att var och en som tror på honom inte ska gå förlorad utan ha evigt liv." För en del är detta dåliga nyheter, men för oss är det goda nyheter!

Fader Damaskinos från klostret Xenofontos på berget Athos gästade församlingen på föregående söndag. Högtiden var helige Johannes Döparens och Förelöparens halshuggning, och predikan handlar om detta stora helgon som med Frälsarens ord är den främste född av någon kvinna.

Fader Mikael predikar över dagens högtid: Gudaföderskans avsomnande. Vem var den heliga Jungfrun, och varför vördar vi henne? Av flera anledningar, men bland annat för att hon är porten mellan det gamla förbundet och det nya som är Kristi Kyrka. Men också för att hon, genom sitt "ja" till Gud, är porten mellan evigheten och nuet.

Hur kan vi vara världens ljus om Kristus påstår att han inte kommit för att upphäva lagen (Matt 5:14-19)? Vad betyder det att han ska fullborda lagen? Att inte en prick i lagen ska förgås? Jo, allt får sin förklaring i Kristi Kyrka, genom den Helige Andes utgjutande.