Kristi Uppståndelses Ortodoxa Församling

I liknelsen om den barmhärtige samariten (Luk 10:25-37) lär vi oss mycket: vad vi ska göra för att få evigt liv, vilken som är vår kärleks källa, och vem som är den ende människoälskande.

I Sverige har vi just firat Allahelgonadagen, och därför passar det bra att vi läser om hur Jesus handskas med döden i dagens evangelietext (Luk 8:41-56). Den människa som är begränsad till denna världens sekulära syn på tillvaron skrattar Jesus - och oss - i ansiktet när han påstår att "flickan bara sover". Men med Jesus har vi ett hopp som når långt förbi allt vad denna världen kan erbjuda för hoppfull chimär. Vårt hopp i Kristus för oss bortom graven till gemenskapen med Gud, och sant liv i evighet. Tycker du om att lyssna till dessa predikningar? Betygsätt gärna kanalen på den podd-tjänst i vilken du lyssnar.

Kristi makt över demonerna i den besatte mannen (Luk 8:26-39) är också en berättelse om hur Guds Son blev människa för att befria oss människor från allt demoniskt inflytande. Han har vunnit segern, och likt den besatte kan vi bli friska och fria: vi kan åter bli "vid våra sinnen" och iklädda nya kläder (v. 35). Den nya klädnaden är Kristi renhet och rättfärdighet, ja, Kristus själv (Gal 3:27). Må vi leva aktivt i detta nya liv, och inte genom att försumma liturgin och bönen försätta oss själva i gyttja och hopplöshet. Må vi lämna livet bland gravarna och leva i Kristi ljus.

Fader Mikael predikar över änkan i Nain och hennes döda son (Luk 7:11-16). Texten har flera lager, men de uppenbarar alla Guds barmhärtighet. Enligt kyrkofäderna är den döde ynglingen likt vårt samvete som är dött i förmågan att leva efter Guds vilja, och vår själ är en som en förtvivlad änka som hopplöst söker efter hjälp och tröst men finner ingen.  Inte förrän Gud kommer till mötes, drabbas av medlidande, och uppväcker samvetet till att åter vilja styra själen mot Gud.

Fader Andreas Blom predikade om Jesu ord om att älska sina fiender (Luk 6:31-36). Dessa tre ord, "älska dina fiender", utgör den radikala kärnan i den kristna etiken. Vem som helst kan egentligen uppfylla den gyllene regeln, men vem förmår älska sina fiender? Endast den som låter Kristi kärlek flöda genom sig själv och ut till sin nästa, obehindrad av egos stolthet och högmod. Fader Andreas är kyrkoherde i Archangel Gabriel Orthodox Church, Ashland, Oregon (OCA). Han är född och uppvuxen på Öland.

Fader Mikael ger handfasta konkreta tips, utifrån Kyrkans asketiska tradition, på hur du som kristen kan bära ditt kors och följa Herren Jesus Kristus (Mark 8:34-9:1).

”Ingen har stigit upp till himlen utom han som kom ner från himlen, Människosonen som är i himlen” säger Jesus i dagens evangelietext (Joh 3:13-17). Vilken annan religion eller trossystem kan mäta sig med den självutgivande kärleken? För en muslim förblir deras gud alltid helt skild från den troende. Inte ens i deras himmel når de gemenskap med sin gud. Inom andra religioner måste man häva sig själv upp till sin gud för egen maskin, och den gud man då möter är som bäst likgiltig inför människan. Men vår Gud, den Gud som Kyrkan vittnar om, älskade världen så högt "att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv" (Joh 3:16). Måtte vi gensvara på den kärleken med tillbedjan i ande och sanning!

Den rike ynglingen i dagens evangelietext går sorgsen från Herren Jesus efter att ha hört orden: Sälj allt du äger och följ mig (Matt 19:16-26). En annan yngling sålde verkligen allt och gick ut i öknen för att följa Herren. Det var den helige Antonios den store. Genuin kristendom kostar. Sann tro innebär offer och självuppoffring. Men inte en dyster hopplös sådan, utan en som möts upp av Guds nåd och kraft så fort man vandrar den vägen.

Fader Mikael predikar utifrån aposteln Paulus ord i 1 Kor 4:9-10, om att vi kristna är ett skådespel för världen, och dårar för Kristus. Vad innebär det egentligen? Hur är vi ett skådespel för världen och dårar för Kristus? Varför? Därför att världen har glömt bort Gud och anser allt gudomligt liv vara främmande och konstigt. Den kristna tron är dårskap för världen, men Kristus är övervunnit världen. Må vi därför leva som hans ljus i vår samtid: som dårar för Kristi skull!

Visst är helgonen förebilder för oss! Men när man begrundar jungfru Marias storhet framgår det med all önskvärd tydlighet att hon är så mycket mer än bara förebild för oss. Hon står som port mellan Gud och människan, och genom sin renhet, överlåtelse och sitt "ja" till det gudomliga budskapet gör hon inkarnationen - och därmed frälsningen - möjlig. Idag, på Guds Moders avsomnandes högtid, har vi anledning att begrunda hennes storhet!

Fader Mikael predikar om människans kallelse, med anledning av den härlighet Kristus uppenbarar på förklaringsberget (Matt 17:1-9).

Fader Mikael predikar om hur vi kristna, barn och vuxna, kan hjälpa våra vänner och människor i vår omgivning att få tillbaka sina andliga sinnen. Vi kan hjälpa dem att se Kristus och lovsjunga honom. På så vid blir vi Guds medarbetare! Dagens evangelium: Matt 9:27-35.

Idag på söndagen för alla heliga hör vi om kostnaden för att följa Jesus. "Den som förnekar mig...", "Den som inte tar sitt kors och följer mig..." osv. Det kristna livet är svårt, det är ett martyrium, "rött" eller "vitt". Jesus har gjort allt för oss: inkarnationen, korset, graven, uppståndelsen, himmelsfärden och sändandet av Anden. Frågan är: vill vi ta emot det? Vill vi realisera det i våra liv? Och har vi beräknat kostnaden?

På pingstdagen firar vi att Gud tar sin boning i oss genom att Anden fördelades över apostlarna. Genom deras efterträdare biskoparna och den heliga myrrasmörjelsen tar Anden också sin boning i oss troende. Den Helige Ande ger Kyrkan och varje kristen liv. Om Anden kan tyckas svår att greppa, så kommer Andens gestalt träda fram tydligare i den mångfald i enhet som utgör skaran av de heliga inför Guds tron vid tidens slut. Må vi samarbeta med Gud för att vara en del av den skaran!

Johanne 17:1-13 är inte så lätt att förstå. Fader Mikael förklarar hur Gud bevisar sin kärlek till oss människor utifrån kyrkoårets högtider. Vid Kristi himmelsfärd tar Kristus vår mänskliga natur till Faderns högra sida, till full gemenskap med Gud. Hur kan vi bli delaktiga i denna överflödande kärlekshandling? Genom att själva älska Gud och vår nästa.

Predikan om när Jesus botar den blindfödde mannen (Joh 9:1-38), och hur dennes tro fullkomnas successivt. Även något om hur högmodet hindrar tron att växa, men att ödmjukheten är grundval för varje andligt husbygge.

Den lame mannen i söndagens evangelietext (Joh 5:1-15) lär oss om ett världsligt och sekulärt perspektiv på tillvaron. Ett perspektiv som uppehåller sig vid det jordiska, och inte förmår lyfta blicken till den andliga verklighet som Kristus uppenbarar. I detta gör han sällskap med flera andra i evangelierna: Nikodemus, den samariska kvinnan, folkhopen i Johannesevangeliet kapitel 6. Men när Jesus talar och befaller, då förmår vi lyfta blicken och se tillvaron med hans blick. Då kan vi se bortom sekulära perspektiv och jordiska omsorger, och bli sant upplysta. Ännu idag hör vi Kristi röst ljuda i Kyrkans heliga tradition, och som ortodoxa kristna är vårt andliga liv avhängigt av om vi förmår lyssna till Herrens röst i hans Kyrka.

Josef från Arimatea och de myrrabärande kvinnorna (Mark 15:43-16:8) är exempel på människor som kommit i olika timmar. Josef kom i den elfte, de myrrabärande kvinnorna arbetade från första timmen. Båda får sin lön av Herren i samband med uppståndelsen.

På Palmsöndagen (Joh 12:1-18) hör vi om hur Maria smörjer Jesu fötter, Judas förargas över vad han anser vara "slöseri", och de hebreiska barnen hälsar Jesus när han rider in i Jerusalem på en åsna. Dessa tre teman ger oss något att begrunda även idag: att tillbe Gud förbehållslöst, att inte tappa modet när högt uppsatta ledare sviker Gud, och att hälsa Jesus med barnasinne i djup ontologisk bemärkelse.

Med utgångspunkt i heliga Maria av Egyptens liv och omvändelse predikar fader Mikael om den mänskliga sexualitetens rätta plats och bruk.