Livet & Döden

Livet och döden "Naturen" Att gå tillbaka till naturen skulle lösa oss från de problem som civilisationen hade skapat och vi skulle också, därigenom bli lyckligare och komma närmare Gud och lyda Hans vilja. Så löd 1700-talsfilosofen Jean-Jacques Rousseaus vision. En blåsig höst tre sekler efter Rousseaus tankar, klättrar författaren Vendela Fredricson högt upp i ett träd. Hon är väldigt bra på trädklättring. När Vendela var sju år kunde hon osedvanligt snabbt klättra allra högst upp i tallarna. Skogen och naturen var då hennes närmsta vän. I januari 2009 får Gösta Olofsson svåra magsmärtor. Han får besked av läkaren att han har ett år kvar av sitt liv. Cancern är obotlig. Utan ork att ta sej utomhus drömmer Gösta sej ut i naturen. Han gör fjällvandringar, stannar och fikar, drömmer om att träffa sin bortgångna fru under skogsvandringarna. Vendela och Gösta är huvudpersoner i dagens program med rubriken "Naturen".

Vi vill bli förförda. De vill förföra oss. Årets premiärprogram av Livet & Döden handlar om extasen. Operan är av vissa ansedd som den mest sexuella konstformen - en del besökare utövar till och med under pågående föreställning oralsex till sina favoritarior i logerna. Men det är inte bara i operahusen som extasen är allmänt accepterad. Under en större rockkonsert genererar tusentals människor olika känslor som glädje-kärlek-hat-aggression och som sångare/ledare inför den uppeldade massan behöver man ett artistnamn. Joey Tempest tänker sig tillbaka till tidigt 1980-tal då han satt i gymnasieskolans bibliotek och visualiserade hur han och hans band skulle erövra världen. Han berättar om den remarkabla förvandlingen från privatpersonen Joakim Larsson till en av världens största rocksångare på 1980-talet. Teatervetaren och genusvetaren Tiina Rosenberg berättar varför sex till opera är det extatiskt optimala och varför den sexuella förförelsen alltid är farlig. Musiken i programmet 2010-04-03 Ouvertyr -

I ett halvår, i tjugosex delar, har nu Livet & Döden sänts. Vi är nu framme vid det sista programmet. Under den här tiden har vi intervjuat mer än femtio personer kring ämnet som godhet, sorg, förluster, magi, tid och saknad. Det har ofta varit långa samtal som borrat djupt i själva grundfrågan. Många gånger har bara en bråkdel av de samtalen kommit med i själva programmet. I det här sista Livet & Döden går vi tillbaka till de intervjuerna, de tankar som hamnade lite vid sidan av. Medverkar i programmet gör Carl-Michael Edenborg och Aase Berg intervjuade av mig Eric Schüldt samt Christoffer O'Regan och Freddie Wadling intervjuade av Danjel Nam. Livet & Döden är tillbaka våren 2010 med nya program.

Programmet uppdateras inte längre. Ett livsfilosofiskt kulturprogram med Eric Schüldt För en tid sedan fick jag låna ett hus som låg högt uppe på en klippa vid havet. I huset bodde även en hund och hunden blev mitt enda sällskap under den här helgen. Jag gjorde upp eld i tv-rummet och lagade middag till mig själv, en vattnig pasta. Jag hade befunnit mig i huset i några timmar. Bäddat sängen på övervåningen, tänt den gamla fotogenlampan i köksfönstret och utfört min huvudsaklig uppgift – matningen av hunden. Nu väntade natten. Natten var min utmaning och orsak till hela utflykten. Och så satt jag där där i skymningen med en hund vars jakt efter sprättande gnistor från brasan var min enda underhållning. Långt innan jag märker något har hunden ställt sig upp. Han är stel som en käpp med de långa öronen vridna bakåt och han morrar tyst.  Hans blick är riktad mot trappan upp mot övervåningen. Där uppe finns min bäddade säng och min telefon. Efter en stund hör jag att telefonen ringer. Det är efter midnatt, men e

I början av nittiotalet köpte min pappa en videokamera. Tanken var att vi nu skulle kunna föreviga varje familjehögtid på ett helt revolutionerande sätt. Inga suddiga fotografier från julafton längre. Inga fler bristfälliga dokumentationer. Med videokamerans hjälp skulle vi för första gången kunna färdas tillbaka i tiden framför tv:n. Vid midsommar skulle vi kunna vara framför julgranen. Långa vinterkvällar skulle kunna fyllas med ljusa sommarminnen i från videokassettens exakta bilder. Jag fick uppdraget att filma den första julen. Jag filmade när granen välte, jag filmade fläskkorvarna som stod och puttrade i grytan och jag länge filmade hur brasan brann slut och falnade. Några år senare hade videokameran förpassats till källaren. Och julafton dokumenterades åter igen med bilder som sättes in i ett album. Det var något med videokamerans exakthet som vi aldrig kunde acceptera. Våra ljusa minnen förstördes av att information vi fick del av. Maten såg aldrig lika god ut, stämningen runt brasan var aldrig lika

Det är något speciellt med morgnar. Att vakna i gryningen precis innan solen har börjat värma upp gatornas asfalt. Det här är den bästa tiden för en lång promenad. Jag vandrar ensam in i ett närliggande naturreservat. Här finns vilda djur, men jag har inte de mjuka håriga nakna hoberfötter som krävs för att ta sig fram ljudlöst. Jag ser aldrig något liv i de här skogarna. Varje morgon har jag samma mål. Den här vandringen går mot den igenväxta tjärn som är så svår att hitta. Den liknar en glänta som bara kan upptäckas av den som gått vilse. Väl framme där sätter jag mig på strandkanten och låter tankarna vandra. Livet är enkelt här vid den svarta gölens vattens. Jag skulle kunna stanna här länge. Det är varmt i höstsolen och alldeles stilla. Hade jag några bekymmer så tar jag aldrig med dem hit. Min alldeles egna lilla strand har bara en funktion. Det är en fristad. Men jag kan inte bli kvar här. Mitt liv blir oförståeligt här. I det sorglösa tillståndet finns inga nyanser. På en annan lugn plats, i en annan

"Det kallas för Voynich-manuskriptet. Ett 234 sidor långt handskrivet dokument som idag förvaras på ett amerikanskt universitet. Vissa säger att det härstammar från 1400-talet, andra säger att det är omöjligt att datera. Den smått skrivna texten snirklar sig fram över sidorna, och den kompletteras av vackra illustrationer. På många sätt är det ett konstverk. Det är bara det att ingen någonsin har lyckats tyda texten, och bilderna visar växter som ingen någonsin har sett. Voynich-maniskriptet är skrivet på ett språk som ingen kan läsa. Det här har gett texten status som en av de få stora mysterierna som finns kvar i världen och sedan manuskriptet åter blev känt för allmänheten, år 1912, har många av världens skickligaste kodknäckare försökt uttyda vad som egentligen står där. Ingen har hittills lyckats läsa en enda rad. Ju svårare den lilla handskrivna texten verkat vara att uttyda, desto fler har argumenterat för att hela Voynich-manuskiptet är en bluff har presenterats. Antingen är det en förfalskning i mode

"Det här är ett minne jag delar med många. Det är vinter. Jag leker i en park. Jag är här med min dagmamma och några andra barn. Mörkret är kompakt, marken är täckt av snömodd. Det är vinter och det har varit vinter så länge jag kan minnas. Det är som om inga andra årstider ens existerat. Dagarna är som veckor. Jag kommer hem klockan fem på eftermiddagen. Klockan halv sex börjar barnprogrammen på tv. Halvtimmen dit är en mansålder. Sen dess har har tiden börjat gå snabbare. En vinter slutade plötsligt att vara ett år lång. Allt började gå snabbare ju äldre jag blev. Framför allt - själv tiden förändrades. Kanske är det inte något märkligt. En gång fick jag upplevelsen av tid förklarad för mig. Det var en professor i filosofi som ville vara pedagogisk. "Du förstår" sa hon. "När du är två år är ett år femtio procent av ditt liv. Ett år är halva ditt liv. Det här påverkar din tidsuppfattning. Du mäter omedvetet tiden utifrån din egen ålder. " Jag är trettio år nu. Ett år är bara en trettiondel av mitt liv och f

"Det fanns dagar då jag varje kväll skrev ditt namn i en bok. Det var för att se hur bokstäverna glödande flätades samman när jag tänkte på dig. När vi var ifrån varandra skrev vi långa brev. De var fyllda av löften med ord som 'för evigt' och 'för alltid'. Avståndet gjorde att vår längtan växte för varje kilometer. Jag skrev, och du skrev att: 'Även om du glömmer bort mig, kommer jag aldrig att överge dig. Jag kommer att gå vid din sida även om du skulle bestämma dig för att aldrig mer så åt mitt håll.' Det var med världreligionernas samlade allvar som vi bytte löften med varandra. Jag trodde det handlade om trollformellika överenskommelser som var förseglade med magisk kraft. Och länge fanns det verkligen ett sätt för dig att skrattandes sortera ut gråheten ur våra liv. Men en dag bytte fantasi och realitet plats och vi hade aldrig varit särskilt bra på det där med verklighet. Det enda jag har kvar idag är en liten lapp jag en gång skrev och satte upp på ett hemligt ställe som bara du visste om. Där stod at

"En gång stannade jag framför en stor myrstack. För bara några dagar sedan hade solen kunnat leta sig fram mellan granarnas grenar och lyst upp den lilla gläntan som myrorna valt till sin boplats. Nu hade en sensommarstorm ändrat förutsättningarna. Träd hade fallit på ett för myrsamhället onaturligt sätt och stacken låg nu i konstant skugga. Längs mina fötter ringlade sig myrorna. De var på väg att bort. Hela myrstacken var på väg mot solen, bort från skuggan. Jag stod där ett bra tag och tittade på det avancerade logistiska projektet som utspelades vid mina fötter. Ett helt samhälle skulle flyttas och varje liten myra verkade veta exakt vad den skulle göra. Någon vecka senare återvände jag till gläntan. Myrstacken var tom. Flytten var avklarad. Länge trodde forskarna att myrstackens beslut fattades av någon myrdrottning med extra avancerad planeringsförmågan. Tesen visade sig vara falsk. Idag vet vi att ingen myra har har större fattningsförmåga än någon annan. Ändå kan myrstacken som kollektiv fatta beslu

"Jag var i mitten av en sjumilaskog. Längre in i vildmarken än så här gick det inte att komma. Här fanns inga vägar, ingen civilisation. Det här var en skog att gå vilse i utan att någonsin hitta hem igen. Det var höst och skymning. Jag var på en ensamvandring. Och ensam kom jag fram till mitt mål. Jag hade hittat den enkilt belägna stugan i en annons. När jag nu var framme insåg jag att annonstexten hade stämt precis. Skogssjön låg blank bara några meter från huset. Längre bort kunde man skymta fjäll och alldeles vid stugans dörr fanns en liten veranda med två slitna korgstolar. Jag hade bestämt mig för att stanna i huset i en vecka. Det här skulle bli min prövning. Hur mycket ensamhet klarade jag egentligen av? Det blev natt och jag somnade in medan glöden i eldstaden falnade. I det här huset fanns ingen elektricitet. Jag drömde så underligt den natten. Jag drömde att jag inte kunde prata, att jag hade förlorat talförmågan. Runtomkring mig pågick en fest, jag gick fram till varje person och gestikulerade,

Jag stod på min mormor och morfars balkong tillsammans med min lillebror. Vi stod där och tittade efter flygplan tillsammans med mormor. Långt uppe i den klarblå himmelen flög små små vita farkoster fram. Men jag kunde aldrig se dem. Jag såg bara ett enda stort blått. Det var så mina föräldrar upptäckte det. Att jag var närsynt. Vi gick till en optiker och jag fick ett par glasögon. De var stora och täckte halva mitt ansikte. Jag blev förändrad. Jag blev "han med glasögonen". Jag blev den försiktige, jag kunde inte springa på samma sätt, glasögonen hoppade och ännu värre, de kunde gå sönder ifall jag tappade dem. Jag förvandlades. Jag blev till en bild av den försiktige. Den bilden satte sig fast, hos mig och hos andra. Jag slutade springa. Jag blev långsam och försvann i böckernas värld. När jag var arton år skaffade jag linser, jag behövde inte bära glasögon längre. Jag ville återerövra den person som fanns någonstans inom mig. Men det var svårt. Det var som om glasögonen fanns kvar. Jag försökte bryta mi

Den vetenskapliga revolutionen tog spjärn mot skrock, vidskepelse och vanföreställningar. Världen gjordes mätbar. Det nya samhället som växte fram var det rationella. Tro byttes ut mot kunskap och den här kunskapen beskrevs med något som uppfattades som ett exakt språk. Men någonstans på vägen började det vetenskapliga bygget att kräva mer. Vilka ord använder man för att beskriva något som ligger bortom den mänskliga fattningsförmågan? Till vår hjälp fick vi liknelser, närmast poetiska beskrivningar av verkligheten. Svarta hål, mångdimensionella universum, strängteorier, singulariteter och mörk materia. Närmre än så kommer inte det vetenskapliga språket. Det är vårt mänskliga sätt att se på världen och vetenskapen bortom människan vet vi väldigt lite om. Och i en sådan värld kanske ett annat verktyg kan komma till användning - fantasin. Kanske gömmer sig sanningar på de mest oväntade ställen och det enda vi måste göra är att rikta vår blick mot ett annat håll. Kanske kommer vi då acceptera att det alltid komm

"Fåglarna seglade lågt över sädesfälten när du berättade om varför du alltid föll i skugga tredje söndagen efter midsommar. Varför du inte kunde annat än att lugnt och metodiskt fåra ditt ansikte med ännu fler minnesluckor. Jag fick aldrig andas när jag låg bredvid dig för min andedräkt var tillräckligt för att din hud skulle svullna upp och din kropp skulle minnas alla falska löften den fått om att bli evigt botad. Ibland dök det upp röda fläckar. Fläckarna såg ut som en allvarlig sjukdom. Något otäckt och farligt. Vi trodde alltid att det skulle gå över med tiden. Men läkarna gav dig uttslitna recept. Det du behövde var inlåst på andra ställen. Din pappa hade stängt in allt du behövde mellan sina revben Han hade tvinnat dem så fint och noggrant att det skulle behövas en större bilolycka för att hans bröstkorg skulle kunna öppnas. En dåligt sandad vinterkurva för att han skulle kunna lägga händerna på dina kinder. Och våga se dig falla. Rakt ner i sina väntande varma kupade händer." Medverkar i det här progr

"Min klass var uppdelad i två. På rasterna gick den ena halvan till Tegnérlunden för att tjuvröka. Vi i den andra halvan sprang allt vi kunde genom korridorerna till skolbiblioteket. Den som kom först fick spela schack med bibliotekarien. Resten läste Kamratposten eller lärde sig vad vitklöver hette på latin. Jag minns det fortfarande - Trifolium Repens. Vi var många som innerst inne ville följa med till Tegnérlunden. Inte för att vi var sugna på att röka. Det som lockade var att ingå i en normalitet. För även den som mot all förmodan vann ett schackparti mot bibliotekarien kände att den där vinsten inte spelade någon egentlig roll utanför bibliotekets väggar. Att tjuvröka stod högre i kurs, det var alla överens om. Länge trodde jag att skulle bli kvar i biblioteket för evigt. Det fanns en värld utanför men den var inte min. Den var omöjlig för mig att erövra. Vi hade aldrig direkt tråkigt. Vi hade många böcker att läsa och schack var ett spel som det kunde ta ett liv att bemästra. Egentligen hade jag kunnat

"Jag har en vän som är upptäcktsresande. En gång begav hon sig till det lilla centralamerikanska landet Belize. En guide ledde henne rakt ut i den täta djungeln. Efter några timmars vandring minskade den snåriga vegitationen och framför dem gapade plötsligt ett svart hål. För många år sedan, långt innan europeerna kommit med sina skepp över havet, var det här en plats för fruktan och dyrkan. Vissa sa att det var här, genom grottans svarta gap, som vägen ned till underjorden gick. Min vän beger sig in i mörkret. På vissa ställen behöver hon och hennes guide simma genom vatten, på andra ställen tassar de fram barfota för att inte förstöra något arkeologiskt fynd i den nästan orörda grottan. De känner bergets tyngd och når längre in i det svarta. Djupt inne i berget släcker de sina pannlampor för att försjunka in i tystnaden. Någonting händer inne i grottan. Enligt dom gamla mayamyterna var det här en plats för heliga riter och bland gångarna och salarna har man hittat benrester som vittnar om människoroffer. Va

"Jag läser en bok om första världskriget. Författaren vandrar över det gamla slagfältet vid Verdun i nordöstra Frankrike. Över en halv miljon människor miste livet här i början av 1900-talet. När striderna rasade som värst, när det tyska om franska artilleriet spred sin förödande eld över motståndarens skyttegravar, liknade någon trakten vid "ett lik med torterade anletsdrag". Överallt var jorden förvandlad till sönderskjuten gyttja. Och när nya skyttegravar skulle anläggas grävde soldaterna sig rent bokstavligen genom ett landskap av ruttnande lik. Att begrava någon på slagfältet var att riskera livet. Författaren står nu vid det gamla slagfältet. Många år har gått. Det växer gran och tall över området. Det är vackert. Men något olycksbådande vilar över trakten. Aldrig har människan varit så brutalt effektiv som när det kommit till krig, död och tortyr. Konsten att plåga har sedan urminnes tider varit högt utvecklad. En mänsklig specialitet. Ibland känner jag av det själv. Som om undergången vandrade vid min

Veckans program har rubriken "Tidsresenärer". Medverkar gör David McDermott och Karin Lundmark. "Det var mitt sommaren. Bussen hade åkt någon mil på ensliga landsvägar och när vi kom fram till min hållplats var jag den ende som gick av. Jag stod vid en stor allé som sträckte sig genom ett åkerlandskap.  Träden som kantade allén var uråldriga. Jag var på väg till en gammal plats. Vid en havsvik i Sörmland ligger Tullgarns slott. Ett kungligt slott med anor från 1500-talet. Så här på sommaren besöktes det av många  turister och jag var på väg dit för att hälsa på en vän som jobbade som guide. Några timmar senare hade jag lagt in min packning i kavaljersflygeln där jag skulle bo som gäst. Jag och Hans, min guidevän, hade gått ned till vattnet för att bada. Bakom oss skymtade slottet, några turister gick längst med strandlinjen, några andra åt lunch på gräsmattorna i den engelska parken. Det blev kväll och parken och slottet tömdes på folk. Hans berättade att det nere vid bryggan fanns en gammal träeka som vi

"Det är den 14 augusti år 2003. Det är eftermiddag, solen lyser över semesterfirarna som ligger och vilar på Central Parks vidsträckta gräsmattor. Det är runt trettio grader varmt, en riktig högsommardag. Men någonting står inte rätt till i New York. I stad efter stad längs den amerikanska östkusten försvinner elektriciteten. Ett enormt elavbrott sprider sig. Det kommer utvecklas till ett av de största någonsin. 55 miljoner människor kommer drabbas. 265 kraftverk slås ut, utav dem är 22 stycken kärnkraftverk. Telefoner och radiosändningar fungerar tack vare nödgeneratorer men i New Yorks höga skyskrapor stannar hissarna, trafikljus slocknar, tunnelbanorna slutar att gå och i varje hem finns det en frys som börjar läcka smältvatten. Allting stannar. Det är som en svag vind har kommit och sköljt bort en av civilisationens grundförutsättningar i ett enda andetag. Långt senare kommer en utredning visa att det massiva strömavbrottet berodde på en överbelastning vid ett litet kraftverk i Eastlake i Ohio. Det felet

Varje god författare vet att förlusten är det tillstånd ur vilka de största berättelserna föds. Det som är borta, försvunnet och fördolt, kommer alltid vara mer intressant än det som är helt närvarande och belyst. Det här är deckargåtans logik, lockelsen i kartans vita fläckar, ja hela historieämnets stora drivkraft. Samtidigt är det konspirationsteoriernas grund och vidskepelsens näring. Den förlorade kunskapen ger en tydlig signal till fantasin - bortom det som är borta finns alltid möjligheten att det förlorade verkligen var något extraordinärt. Och så växer mystikens skimmer fram. För en tid sedan såg jag ett tv-program om en av historiens stora gåtor. Det handlade om den tid då de stora pyramiderna byggdes i Egypten. Bara hundra år senare drabbades området av torka med inbördeskrig som följd. Ritningarna till hur de enorma gravmonumenten byggdes gick förlorade. Och mängder är de människor som försökt låsa gåtorna kring bygget. Mysterierna har gett deras liv mening. Att de oftast visat sig vara olös